Idag kom den då äntligen. Min gratisbok från Adlibris. Bara två veckor försenad och efter två klagobrev till deras, visserligen trevliga, kundtjänst. "Fantomerna" av Klas Östergren. Om fantomer vet jag inte så mycket. Jag har förstås läst brottstycken om en av dem, alias Mr Walker, i seriestrippar i Svenska Dagbladet. Äventyrsserier gör sig inte riktigt i det formatet - två rutor och så får man vänta på Fantomens nästa två pratbubblor en hel dag, två om det är lördag. Man hinner, så att säga, tappa tråden. Sen är det han på operan. Jag har inte sett själva musikalen, bara hört höjdpunkter på skiva. Det verkar vara en sorglig figur.
Jag vet inte om någon av de här fantomerna är med i Östergrens bok. Troligen inte. Kanske inte ens det förstnämndes häst, Hero. Hade jag fått boken när jag skulle hade jag nog vetat nu. Men det kan ju vara roligt att lära känna nya människor. Eller vad de nu är.
För en tid sedan ställde Dagens Nyheter i spalten "Smakduellen" ketchupfrågan som delar svenska folket: Heinz eller Felix? Svaret från smakpanelen (sammansättning okänd) blev entydigt Felix. Smak är subjektivt, så jag tänker inte hävda att de har fel, men argumentationen är undermålig. Panelen menar att "tomat ... borde vara en självklar del av ketchups smak" och att Felix smakar mer tomat. Som den Heinz-anhängare jag är måste jag protestera. Dels anser jag att ryktet om den goda tomatsmaken i Felix ketchup är starkt överdriven, dels anser jag argumentet irrelevant. Ketchup äter jag för ketchupsmakens skull. Vill jag äta något som smakar tomat äter jag tomater. Alltså, äter man ketchup hos mig får man den härliga sötsura Heinz-smaken som smakpanelen ensidigt avfärdar med att "[d]en smakar kemikalietillsatser och är på det hela taget inte särskilt god".
Nu har Heinz lanserat en ketchupvariant med klart mindre socker (den kan ha funnits länge, men jag har inte sett den förrän nu). Ur hälsosynpunkt låter det ju bra, men hur smakar den? Någon som har provat?
Abba har börjat sälja Kalles kaviar blandad med färskost och banan. "Den är god. Vi lovar.", menar man. Hade man inga tvivel innan man hörde denna krampaktiga slogan fick man det väl definitivt när den nådde öronen. Jag har smakat, och kan konstatera att den blonde ynglingen och hans hejdukars löfte saknar all vederhäftighet. Smaka inte. Ät inte. Det smakar kaviar. Det smakar banan. Smakerna borde skyndsamt lägga in om skilsmässa.
Ett märkligt fenomen som gäller båda de för mig nya produkterna är att de endast tycks finnas i storpack (3/4 kg ketchup och stora tubstorleken (300 g?) för kaviaren), åtminstone på Maxi. Vore det inte rimligt att under första perioden sälja en mindre "prova på"-förpackning? Både Heinz och Abba säljer ju andra produkter i småförpackningar. Eller vågar företagen inte chansa på att kunderna köper produkten mer än en gång?
För en gång skull är titeln på inlägget inte ett tamt försök att anspela på något annat. Idag handlar texten nämligen just om Jane Austens roman. Jag tänkte rekommendera den till dem som inte har läst den. Kanske kan jag också uppmana dem, som redan läst den, att läsa om den. Det kan dock vara att ta sig vatten över huvudet. Men ändå. Sense and Sensibility, som boken heter på det originalspråk jag läste den (inköp gjort i Tyskland för ungefär tre euro), är en av de absolut roligaste böcker jag läst. Utan att vilja verka okänslig inför de mer eller mindre tragiska kärlekshistorier som driver handlingen framåt, vill jag framhålla att det är språket och personbeskrivningarna som lyfter romanen. Med finurligt omskrivna underdrifter och skarpa observationer driver Austen kungligt med idealen sin samtid. Och allt annat. Både bipersonerna och "the miss Dashwoods" - bokens huvudpersoner (två av fröknarna, Marianne och Elinor; vad den tredje har för funktion vet jag inte) - får sina stick av sin skapares vassa penna.
Engelskan som används är komplicerad. En hel del ord är svåra att förstå över huvud taget, andra har genom de senaste tvåhundra årens utveckling fått en helt eller delvis annan betydelse idag än de hade när romanen skrevs. Ändå - och kanske delvis just därför - är det en fröjd att läsa de eleganta formuleringarna.
I fallet med 'Förnuft och känsla' hade jag sett filmen innan jag läste boken. Denna turordning har fördelen att man under det att man ser filmen slipper att sitta och oja sig över hur ojämförligt mycket bättre boken är. Nackdelen är att man inte får skapa sin egen inre bild av personernas utseende. Min hjärna hade redan bestämt sig för att Marianne såg ut som den unga Kate Winslet, som gjorde denna roll i 1995 års filmatisering. Elinor ser för min inre syn ut som Cate Blanchett. Detta är en smula mer kuriöst, emedan rollen faktiskt förtjänstfullt tolkades av Emma Thompson. Det får man leva med. En bra bok är det i alla fall. Läs!
Jag fascineras av de flesta idrotter. Om det är sport på TV, och jag inte har något bättre för mig, tittar jag gärna på den (detta bevisas av att jag skriver detta inlägg medan jag tittar på en eftersändning av dubbelfinalen i Stockholm Open). Några grenar är emellertid alltför intellektuellt utmanande för mig. En av är den där ett gäng islänningar (varav de flesta tycks heta Gunnar Gunnarson) kör upp ur och ner i ett grustag med specialbyggda bilar. Den sändes för några år sedan regelbundet på Eurosport, men distribueras förmodligen numera endast 'on demand' till riktiga konnässörer.
Lite mer begripligt för mig är det när man tävlar i att såga alternativt hugga sönder stora stockar (Eurosport igen). Jag kan förstå vad de gör, men har svårt att uppbåda intresse. För mig är det kanske alltför hushållsnära - som att göra gräsklippning till OS-gren eller arrangera VM i Att Vispa Grädde.
Nåväl. För många är dessa grenar kanske lika intressanta som till exempel fotboll, oavsett vad man tycker om den senare. Jag ska inte uppehålla mig vid detta.
Istället vill jag uppmärksamma ytterligare en idrottsgren som årligen besegrar mitt intellekt. När Svenska Akademiens ständige sekreterare avslöjar årets vinnare går tydligen startskottet för en inofficiell tävling i att få tag i något från författarens produktion. Men - varför så bråttom? En nobelpristagares böcker brukar ju tryckas om i stora upplagor, så att få tag i ett exemplar kan inte vara så svårt. En mer givande sport vore ju att lägga beslag på en bok av någon av de i landet ganska okända författare som bokhandlarna lagt fram i förhoppningen att de skulle vinna. Innan de stuvas undan till nästa år, för att ge plats åt en hyllvägg där de tre senaste svenska deckarna visas. I 3 x 250 exemplar.
I år ska ju Doris Lessing få priset. Hon är ytterligare en författare jag bara hört talas om, men inte läst något av. Av alla litteraturpristagare har jag bara läst något tiotal (att ha sett Djungelboken på film räknas inte som att ha läst Kipling). Det kanske borde åtgärdas. Inte som idrott, alltså, utan för att många som fått priset lär ha varit riktigt bra på att skriva.
Jag måste erkänna att jag också hade tänkt sluta blogga. Inte för att mitt skrivande på något sätt får mig att hata mig själv, utan snarast med anledning att jag (nästan) aldrig skriver några blogginlägg. Emellertid har jag förstått av den senare tidens händelser, att det inte riktigt duger att bara sluta eller eventuellt skriva ett sista inlägg och förpassa bloggen till de sälla jaktmarkerna. Man måste kalla till presskonferens och förklara hur dumt det är att vara elak. Sen får man beröm av sin chef för att man har förstått det efter flera månaders empiriska studier istället för att begripa det med en gång. Nu har jag ju ingen chef, varför jag finner mig nödd och tvungen att fortsätta. Ja. Det är synd om människorna.
Nu var det inte om det det skulle handla, inlägget. Jag har ibland hört om människor som besöker platser eller läser saker om och om igen trots att de vet att de bara kommer att bli uppretade. I mitt fall, för jag är också sådan, tar det sig uttryck i att jag regelbundet besöker webbplatsen för Sveriges största och i särklass mest självgoda dagstidning. Där publiceras regelbundet en spalt där papperstidningens chefredaktör och ansvarige utgivare svarar på klagomål och andra kommentarer från läsare.
Det vanligaste svaret är av typen "Tack för att du påpekade det. Du har helt rätt. Jag ska se till att vi blir bättre på det". Löftet är uppenbarligen till intet förpliktande, ty de besvarar alltsomoftast den vanligaste kommentaren, det vill säga ett mer eller mindre stilla påpekande om att man inte bör använda ord som 'chock', 'håna' och 'rasa' om man inte vet vad de betyder. I allmänhet är svaren undvikande eller på annat sätt intetsägande. Ibland tas tidningen i försvar, ibland inte. Nästan alltid besvaras frågorna med vänlighet, som inte sällan är uppenbart påklistrad.
Men...det som retar mig till den grad att jag ständigt måste gå in och läsa är att kommentarerna aldrig får de utförliga svar de förtjänar, vilket medför att spalten inte fyller den viktiga funktion den kunde ha gjort. Även om de läsarbrev som besvaras är korta och enkelt formulerade (och tidvis ganska plumpa) blottlägger de ofta tydligt publicistiska och pressetiska problem som förtjänar att diskuteras. Det är inte bara att missa en möjlighet att diskutera svårigheterna med tidningsutgivning på 2000-talet. Att svara att det är svårt och att man gör sitt bästa är också att underskatta läsarna. I bästa fall är försöket till läsarkontakt ärligt menat, men hederligare vore att ägna det den tid som behövs - att problematisera och förklara, naturligtvis utan att komplicera i onödan. Tidningens läsare är inte dumma - jag känner flera stycken av dem.
Den tidning som kommer tvåa i Sverige, både när det gäller upplaga och självgodhet, alltså Dagens Nyheter, har en mer seriös spalt i ämnet ovan, under det något pompösa namnet "Läsarombudsmannen". Här tas frågor på större allvar, bakgrunder tas fram och så vidare. Varför läser jag nästan aldrig den? Tja...det här med människorna igen. Det är synd om dem
Källförteckning
Jerome, Jerome K (1900) Three Men on the Bummel