Citrus maxima

Jag vill med detta inlägg återknyta till mitt – något överraskande – mest kommenterade blogginlägg hittills. Det slumpar sig nämligen så, att jag just igår för första gången kom i kulinarisk närkontakt med en pomelo, dvs. jag åt en. Naturligtvis åt jag inte en hel pomelo - en sådan frukt är ju storleksmässigt i samma förhållande till en grapefrukt som en DDR-friidrottare till en vanlig människa.

Smaken var just grapefruktaktig till karaktären, men saknade den beska som grapefrukten vanligen har. Färgen blek, något torr i "konsistensen", men den hade kanske legat för länge. God.

Användningsområdena för pomelon tycks vara många (se bland annat länk ovan). Själv har jag hittills bara ätit den som den var. Det kan med andra ord finnas anledning att återkomma i ämnet.

För den som orkar...

Egentligen har jag ingen lust att rota mer i det. Jag skulle kunna skriva mycket, men jag vill inte. Men. Som en uppföljning till mitt förra inlägg. Bröderna S svarade Ekwall. Jag har bara hört Hassan på skiva, men jag förstod nog inte humorn på samma sätt som C & A. Det betyder inte att jag inte tyckte Hassan var roligt, men det är inte samma sak. Jag tror att det är just detta som sammanfattar min syn på det hela:

"Det är inte samma sak"

Jag bör också nämna att den förträfflige Jonas Thente ger sin syn på saken.

Nu slutar jag.

Bara på skoj...några lösa tankar

Om en artikel i Expressen

Man kan tycka vad man vill om Patrick Ekwall. Man kan tycka vad man vill om att han (möjligen med oönskad hjälp av Expressens redigerare) passar på att göra reklam för sin blogg i ett sammanhang där det kan tyckas olämpligt. Man kan tycka vad man vill om det mesta, och ge uttryck för detta. Det är grunden för tryck- och yttrandefriheten.

Man kan också tycka vad man vill om humor. Vad som är roligt för var och en avgör var och en för sig själv. Är man två bröder Schulman tycker man kanske att det är vansinningt roligt att skriva e-post med falsk avsändare. E-post där man överöser mottagaren med skällsord, orimliga krav och dylikt. Allt under uppgivandet att de är till exempel Patrick Ekwall. Som sagt, det går säkert att få någon att skratta åt detta, och att kalla det för humor. Mer nogräknade personer skulle nog kalla det för urkundsförfalskning, förtal och intrång i privatlivet. Skoja med andra människor kan man göra. Det är dock inte skyddet för att driva med folk som är grunden för vår tryck- och yttrandefrihet.

Ekwall har en poäng när han retoriskt frågar om man kan göra vad som helst, och sedan försvara sig med att det var på skoj. Hade Expressen kunnat hävda "humor" som försvar när de förtalade Persbrandt? Är det så att inbrottstjuvar kanske "skojar till det" när de vänder upp och ner på människors privata ägodelar i jakt på byte? Knappast. Visst haltar jämförelsen lite, men inte så mycket. Ekwalls poäng är nog den viktigaste i det här fallet, men det finns ett par aspekter till.

Falska e-postmeddelanden är nog inte vad människor i allmänhet förknippar med humor. Dagligen skickas det ut e-brev där bedragare utlovar lotterivinster och arv som saknar förankring i sinnevärlden. Den lättlurade blir besviken, och kanske fattig. Den mindre lättlurade blir irriterad. (Parentes: Ibland blir det dock stor humor. Min far har på senare tid "vunnit" ett par miljoner pund på ett oannonserat lotteri, arrangerat av Microsoft. Allt han behöver göra är att skicka sinna uppgifter med e-post till den ansvarige, vilken naturligtvis har e-post konto hos - yahoo.co.uk! Ett Schulman-skämt till? Alltför sofistikerat?). Ett e-brev har ofta samma giltighet som ett "vanligt" brev. Även om internet i vissa sammanhang är en frizon, betyder det inte att det är en lag- och normlös zon eller lekplats. Tvärtom. Företag och privatpersoner gör affärer och sköter andra personliga mellanhavanden med informationsteknikens hjälp. Det bör tas på allvar.

Det finns också en allmän tendens att blanda ihop det privata med det offentliga. Det man kan göra och säga i sitt eget vardagsrum kanske inte är lämpligt i det offentliga rummet. Om Schulmans hade skojat till det med sina brev i vänkretsen hade det kanske kunnat ses som ett harmlöst "practical joke". Att stjäla offentliga personers identitet, skada dessa personer och sedan tjäna pengar på detta genom sin webbplats är inte samma sak i större skala. Men bröderna är inte ensamma i förvirringen. I rätt sammanhang kan busrigning vara både harmlöst och roligt, men att man kan anlita kommersiella aktörer på området för att trakassera vem som helst, det luktar lite unket. Och så sporten. Att sitta och prata sönder en fotbollsmatch med att driva med spelarna och skämta med sin kollega är inte ett jobb för kommentatorer, vilket många av dessa tycks tro. Det sköter vi tittare mycket bättre från sofforna. Utan att ta betalt.

Åttans år

Det måste vara det de menar, kineserna. Råttans år har det väl varit varje år sedan civilisationen kommit så långt att människorna började bygga städer. R-ljudet finns inte riktigt på kinesiska, har jag för mig, så det har kanske med det att göra. Om det verkligen är råttor det är fråga om är det knappast något att fira. Jag placerar råttor någonstans mellan spindlar och maneter, högt upp på listan över djur jag inte gärna umgås med.

Själv är jag född i getens år, vilket sannolikt innebär att jag är folkilsken, har skägg och kommer att offras på bål under festliga former för att skörden ska bli ymnig. Det här med astrologi är inte min femma, så det stämmer nog inte. Jag har inte skägg. Men jag håller mig nog undan större folksamlingar framemot Valborgsmäss.

Samtidigt pågår, enligt Wikipedia, Jordens år, potatisens år och grodans år. Dessutom renhållningens år. Man kan därför, kanske, våga hoppas på att det trots allt inte blir råttans år. Igen. Nej, åttan skall det vara!