Jag vill med detta inlägg återknyta till mitt – något överraskande – mest kommenterade blogginlägg hittills. Det slumpar sig nämligen så, att jag just igår för första gången kom i kulinarisk närkontakt med en pomelo, dvs. jag åt en. Naturligtvis åt jag inte en hel pomelo - en sådan frukt är ju storleksmässigt i samma förhållande till en grapefrukt som en DDR-friidrottare till en vanlig människa.
Smaken var just grapefruktaktig till karaktären, men saknade den beska som grapefrukten vanligen har. Färgen blek, något torr i "konsistensen", men den hade kanske legat för länge. God.
Användningsområdena för pomelon tycks vara många (se bland annat länk ovan). Själv har jag hittills bara ätit den som den var. Det kan med andra ord finnas anledning att återkomma i ämnet.
Egentligen har jag ingen lust att rota mer i det. Jag skulle kunna skriva mycket, men jag
vill inte. Men. Som en uppföljning till mitt
förra inlägg.
Bröderna S svarade Ekwall. Jag har bara hört Hassan på skiva, men jag förstod nog inte humorn på samma sätt som C & A. Det betyder inte att jag inte tyckte Hassan var roligt, men det är inte samma sak. Jag tror att det är just detta som sammanfattar min syn på det hela:
"Det är inte samma sak"
Jag bör också nämna att den förträfflige Jonas Thente
ger sin syn på saken.
Nu slutar jag.
Om en
artikel i ExpressenMan kan tycka vad man vill om Patrick Ekwall. Man kan tycka vad man vill om att han (möjligen med oönskad hjälp av Expressens redigerare) passar på att göra reklam för sin blogg i ett sammanhang där det kan tyckas olämpligt. Man kan tycka vad man vill om det mesta, och ge uttryck för detta. Det är grunden för tryck- och yttrandefriheten.
Man kan också tycka vad man vill om humor. Vad som är roligt för var och en avgör var och en för sig själv. Är man två bröder Schulman tycker man kanske att det är vansinningt roligt att skriva e-post med falsk avsändare. E-post där man överöser mottagaren med skällsord, orimliga krav och dylikt. Allt under uppgivandet att de är till exempel Patrick Ekwall. Som sagt, det går säkert att få någon att skratta åt detta, och att kalla det för humor. Mer nogräknade personer skulle nog kalla det för urkundsförfalskning, förtal och intrång i privatlivet. Skoja med andra människor kan man göra. Det är dock inte skyddet för att driva med folk som är grunden för vår tryck- och yttrandefrihet.
Ekwall har en poäng när han retoriskt frågar om man kan göra vad som helst, och sedan försvara sig med att det var på skoj. Hade Expressen kunnat hävda "humor" som försvar när de förtalade Persbrandt? Är det så att inbrottstjuvar kanske "skojar till det" när de vänder upp och ner på människors privata ägodelar i jakt på byte? Knappast. Visst haltar jämförelsen lite, men inte så mycket. Ekwalls poäng är nog den viktigaste i det här fallet, men det finns ett par aspekter till.
Falska e-postmeddelanden är nog inte vad människor i allmänhet förknippar med humor. Dagligen skickas det ut e-brev där bedragare utlovar lotterivinster och arv som saknar förankring i sinnevärlden. Den lättlurade blir besviken, och kanske fattig. Den mindre lättlurade blir irriterad. (Parentes: Ibland blir det dock stor humor. Min far har på senare tid "vunnit" ett par miljoner pund på ett oannonserat lotteri, arrangerat av Microsoft. Allt han behöver göra är att skicka sinna uppgifter med e-post till den ansvarige, vilken naturligtvis har e-post konto hos - yahoo.co.uk! Ett Schulman-skämt till? Alltför sofistikerat?). Ett e-brev har ofta samma giltighet som ett "vanligt" brev. Även om internet i vissa sammanhang är en frizon, betyder det inte att det är en lag- och normlös zon eller lekplats. Tvärtom. Företag och privatpersoner gör affärer och sköter andra personliga mellanhavanden med informationsteknikens hjälp. Det bör tas på allvar.
Det finns också en allmän tendens att blanda ihop det privata med det offentliga. Det man kan göra och säga i sitt eget vardagsrum kanske inte är lämpligt i det offentliga rummet. Om Schulmans hade skojat till det med sina brev i vänkretsen hade det kanske kunnat ses som ett harmlöst "practical joke". Att stjäla offentliga personers identitet, skada dessa personer och sedan tjäna pengar på detta genom sin webbplats är inte samma sak i större skala. Men bröderna är inte ensamma i förvirringen. I rätt sammanhang kan busrigning vara både harmlöst och roligt, men att man kan anlita kommersiella aktörer på området för att trakassera vem som helst, det luktar lite unket. Och så sporten. Att sitta och prata sönder en fotbollsmatch med att driva med spelarna och skämta med sin kollega är inte ett jobb för kommentatorer, vilket många av dessa tycks tro. Det sköter vi tittare mycket bättre från sofforna. Utan att ta betalt.
Det måste vara det de menar, kineserna. Råttans år har det väl varit varje år sedan civilisationen kommit så långt att människorna började bygga städer. R-ljudet finns inte riktigt på kinesiska, har jag för mig, så det har kanske med det att göra. Om det verkligen är råttor det är fråga om är det knappast något att fira. Jag placerar råttor någonstans mellan spindlar och maneter, högt upp på listan över djur jag inte gärna umgås med.
Själv är jag född i getens år, vilket sannolikt innebär att jag är folkilsken, har skägg och kommer att offras på bål under festliga former för att skörden ska bli ymnig. Det här med astrologi är inte min femma, så det stämmer nog inte. Jag har inte skägg. Men jag håller mig nog undan större folksamlingar framemot Valborgsmäss.
Samtidigt pågår, enligt Wikipedia, Jordens år, potatisens år och grodans år. Dessutom renhållningens år. Man kan därför, kanske, våga hoppas på att det trots allt inte blir råttans år. Igen. Nej, åttan skall det vara!
Lamm på långkok i ugnen. Fyra kilo, så det är bara att hoppas på att det blir bra. Ätas i morgon ska det. Det räcker nog till fler än till mig, så släkt har bjudits in. Nå ja. När det köptes ingredienser kom jag förbi fruktavdelningen. Då väcktes frågan många människor någon gång i livet bör ställa sig: VAD kan man göra med en pomelo?
[Göteborg lyser]
[Stockholm ska juldekoreras]
Ibland hittar man festliga artiklar, eller vad man ska kalla det, där de mest oväntade ämnen tas upp. Som nyss hemkommen från det redan i slutet av november tokigt julpyntade Lissabon fastnade jag för de här båda. Centralorten i Sveriges kungliga hufvudkommun lider tydligen inte bara av brist på juldekorationer i allmänhet. Ett stort problem tycks vara bristen på samordnade juldekorationer:
"- Stockholm är i behov av en koordinerad juldekoration så att inte stan ser ut som en cirkus"
påstår en person jag här låter vara anonym (den driftige kan ju följa länken och ta reda på vem det var). För min del trodde jag att tanken med pyntning var just att det skulle se ut som en cirkus (på ett ungefär; minus trapetser, cirkelspringande hästar och bröderna Bronett). Men, men. Det beror kanske på om man gillar cirkus eller inte. Sedan kan en landsortsbo som jag komma med påståendet att staden med mina ögon ofta har stora likheter med en cirkus i alla fall - året runt - så varför göra ett undantag till julen? Detta vore kanske att gå för långt; en del stockholmare är ganska kitsliga för sådana påståenden. När de kommer från utomstående.
"- Det stämmer att vi hittills aldrig har haft en bestämd plan för hur Stockholm ska julpyntas. Det kan man tycka är lite märkligt, men det har av tradition sköts [sic!] av affärsinnehavarna och fastighetsägarna själva"
är ett annat guldkorn ur den ena artikeln. Vad? Får folk bestämma sånt själva? Nej, koordinera mera! Detta ämne är så viktigt att landets största morgontidning (åtminstone i nättidningen) anser att det kräver två artiklar, varav en på ledarplats. Sådant händer nog bara i städer där man antingen (a) inte har några stora kommunala problem, eller (b) har större problem som måste döljas. Och, tänka sig, nu har jag ägnat tid åt att skriva ett inlägg om det också...
Inlägget skulle handla om webb-TV. Jag skulle vara snar att underkänna det och jag skulle exemplifiera detta med ett inslag om en utrikesresa med Sveriges utrikesminister. Man fick se honom inför besöket, sedan gående någonstans i det aktuella utlandet och sedan på väg hem under en intervju. En speakerröst förkunnade (ungefär): "Här är Carl Bildt i [vardetnuvar]. Här är Carl Bildt i flygplanet och blir intervjuad av DN:s reporter.". Sedan var det slut. Ingenting substantiellt nämndes om besökets syfte eller resultat. Ingenting ur intervjun återgavs.
Så skulle det ha fortsatt. Bild- och ljudkvalitet dålig till usel. På de stora tidningarnas webbplatser var kvaliteten rätt dålig även på innehållet i inslagen, om också exemplet ovan var ett ytterlighetsfall. TV-bolagen oftast bättre i fråga om ljud och bild, men fortfarande inte något som kan ersätta vanlig TV. SVT hade lite bättre kvalitet på ett program: "Andra avenyn", men det vill jag inte se, så det kan kvitta. Samma sak gäller för en annan kanal jag hittade, men den visar mest tjeckiskt drama, verkar det - otextat. Men bra bild.
Jag laddade ner och installerade Joost. Det funkade inte på mitt Vista-system.
Sedan började det hända saker. DN.se visade OS-kval i damfotboll, en match ingen TV-kanal varken sände eller producerade bilder från. Ett intressant initiativ. Och så kunde man se snooker via Eurosports hemsida (detta kan vara ett argument både för och emot webb-TV, men jag väljer att se det som något positivt).
Sedan var jag bara förvirrad. Jag hade ingenting att säga om webb-TV och därmed gick mitt inlägg förlorat. Men det skulle ha handlat om webb-TV. Nu ska jag fara och studera portugisisk TV en vecka. Jag återkommer med mina tankar om sådan. Kanske.
Källförteckning
Jerome, Jerome K (1900) Three Men on the Bummel