Hänryckningens tid/Köln

Pingsten har kommit och är lika varm som dagarna före. Det är hopplöst att få något vettigt gjort, men varför skall man göra det bara för att man har tre dagar ledigt? Annandag pingst är en bra uppfinning, eller hur...?

Förra helgen tillbringade jag i Köln. Denna gång, när jag inte skulle byta, var tåget naturligtvis i tid. I övrigt drog jag följande lärdomar av besöket:

1. Domen i Köln är inte byggd i grå sten, som jag alltid trott, utan i vit sandsten, som är ohyggligt smutsig och därför numera nästan svart. Kyrkan är i övrigt imponerande, men inte lika trevlig som katedralen i Strasbourg. En massa turister örlade runt därinne, förde väsen och fotograferade som om de hade glömt ögonen hemma, vilket drog ner helhetsintrycket.

2. Rhen är väldigt bred i Köln, och en trevlig flod att stå och titta på, med en massa pråmar som passerar i sakta mak. En dag skall jag köpa en pråm, stå i aktern med skärmmössa på och se...harmonisk ut. Riktiga pråmförare ser alltid harmoniska ut.

3. Tyskarna är fina på att organisera mataffärer. Under ett av varuhusen fanns en saluhall med läckerheter av sällan skådat slag. Tyvärr kunde jag bara handla lite picknick där, eftersom jag var långt hemifrån.

4. Tyskarna verkar tycka att olika fordon är bra ställen att ha fester på. I Köln med sin stora flod är båtar ett givet alternativ, men detta finns ju överallt där det finns vatten (vi nordbor har vi tagit det till absurda nivåer, läs finlandsfärjor). Den som vill prova något annat kan i Köln hyra en mobil cykeldriven festplats med plats för ett femtontal deltagare (varav bara en cyklar). I Freiburg finns en spårvagn för samma ändamål.

5. Det berömda lokala ölet, Kölsch, är överskattat. Den sort jag provade, åtminstone. Varför göra sig besväret att tillverka ett överjäst öl, om det smakar och ser ut precis som ett underjäst? Jag förstår inte...

På andra sidan gränsen

Jag ligger efter med rapporteringen. Som vanligt. Jag tröstar mig med att det är svårt att ligga före, om man ska berätta om saker som verkligen har inträffat.

Alltså! Fredag för snart två veckor sedan kom mina föräldrar på besök. Efter att ha lämpat av en del saker hemma hos mig begav vi oss över franska gränsen till Colmar, en populär turistort vid Vogesernas fot. Turistsäsongen hade dock inte riktigt satt igång, så det var ganska lugnt i stan. Den är definitivt värt ett besök, med sina fantasirikt byggda korsvirkeshus och kyrkor med färgglatt dekorerade tak. Här gjorde mina föräldrar sin första bekantskap med den lokala specialiteten tarte flambée/flammeküche. Det gjorde de rätt i. Det är bra mat för en mänska (en möjlig stavning av människa, förbehållen den som har litterära ambitioner). Förutom en sådan gjorde jag bekantskap med kokt kyckling i rieslingsås, en bit blåbärstårta och några glas lokalt (ljus-)rödvin. Sedan mådde man fint.

Efter en bastant frukost gav vi oss morgonen efter iväg norrut längs Route des vins den väg som leder en genom ett hundratal (om man vill) vinprodcerande byar, vackert belägna på Vogesernas östra sluttningar ner mot de platta fälten i Rhendalen. Denna tur kan verkligen rekommenderas; hela vin-rutten är väl inte mer än tjugo mil, så den hinns med ganska fort om man har bråttom. I den lilla staden Riquewihr blev det en flammeküche till. Den visade sig gå utmärkt att äta även till lunch, vilket jag aldrig tidigare gjort.

Framemot eftermiddagen avbröt vi snirklandet i bergen och begav oss till Strasbourg. Staden har en av de mest imponerande byggnader jag har sett. Jag talar nu inte om EU-parlamentet, som visserligen är sevärt, utan katedralen. Om man är i närheten är denna ett måste. Undvik lunchrusningen, dock. En massa människor kommer då för att glo på ett för sin tid tekniskt avancerat klockspel eller vad det nu kan heta. Underhållningsvärdet är dock högst begränsat.

Efter Strasbourg bar det av till Colmar igen för att hålla kväll. Vi såg på melodifestivalen. På tysk TV, vilket inte dolde att det i år var ett ännu värre spektakel än vanligt. Jag brydde mig inte ens om att se omröstningen, som tydligen varade lite knappt sju timmar innan Serbien vann, troligen eftersom alla andra hade somnat.

Söndagen inleddes med en tur söderöver och lite vininköp innan det bar tillbaka till Baden, som var sig likt.

[Brysselbloggen. Tredje och sista delen. Affärer. Mat. EU.]

Det börjar bli dags att avsluta den här nu. Jag kom (trots förseningen) hem för snart två veckor sedan och har hunnit tillbringa en härlig helg i Alsace däremellan.

Nåväl, under mina dagar i Bryssel avslutades Quatre jours, de fyra "galna" dagar då en av Belgiens stora varuhuskedjor har en av sina realisationer och öppet på söndagar (tänk, så tokigt). Fyra dagar förresten, rean pågick 26/4-6/5, vilket understryker hur komplicerad matematiken är här nere på kontinenten (se även avsnittet om tysk matematik). Tyvärr gjorde jag inga fynd den här gången.

Inköp gjordes emellertid i form av några enheter utmärkt belgiskt öl. Eftersom de flesta av dess bryter mot den tyska renhetslagen från 1516 var jag något nervös vid gränspassagen i Aachen, omutifall den tyska ölinspektionen skulle göra en raid mot tåget.

Eftersom hotellets ägare ansåg att €20 var ett rimligt pris för frukosten beslöt jag att avstå denna och inhandlade istället mina morgonmål i den lokala mataffären. På lördagen åt jag anka med grönsaker och ris på thairestaurang. Smaken var inte så illa, men mängden anka var liten, varför mitt känsliga samvete förhindrade mig att lämna dricks.

EU-parlamentet höll öppet hus, varför jag avlade visit. Denna gick med vinst i form av en reflexväst och lite andra prylar som liberalerna delade ut. Ballonger delades ut till alla barn, men jag avstod min.

--- Slut på Brysselbloggen ---

[Brysselbloggen, del 2. Mer om transporter]

Tåget kom alltså fram, men jag hade fortfarande en del logistiska åtaganden innan jag var vid det hotell som skulle hysa mig under nätterna. Jag valde att inte promenera. Avståndet var inte stort, men min väska var tung och det område man måste passera är av den karaktär att man inte gärna traskar runt där nattetid. För att illustrera vad som försiggår i kvarteren öster om Bryssels norra station kan jag berätta om första gången jag snubblade in där av misstag:

Jag var ute på söndagspromenad (detta var medan jag bodde i staden). Jag kom från Schaarbeeks-hållet vandrande ner för rue/avenue de Rogierstraat/-laan, då jag var tvungen att svänga, eftersom jag hade nått järnvägen (ett oflyttbart tillverkat föremål; gatan fortsätter på andra sidan banvallen, vilket innebär att gatan endast är farbar i sin helhet med helikopter, eller en mycket stor bulldozer*). Alltså, jag var tvungen att svänga (jag hade inte en lök i bältet - det är en annan, liknande, historia). Tvärs över gatan fick jag syn på en obetänksam ung dam, som inte hade tänkt på att hennes köksfönster var mycket stort och vette mot gatan. Hon hade därför valt en i fråga om tygmängd mycket återhållsam utstyrsel, bestående av endast två plagg (placerade högst strategiskt, bör sägas). "Nåväl, sådant kan ju hända", tänkte jag, ända tills jag såg att grannfrun hade gjort samma misstag, liksom i sin tur hennes granne och så vidare. Dessutom angav skyltar i fönstren att något var till salu, eller åtminstone uthyrning. Jag började då lägga ihop två och två och förstod var jag hade hamnat, vilket fyllde mig med visst obehag. Mest av allt var det dock surrealistiskt, eftersom de flesta människor runtomkring tycktes betrakta gatan som vilken som helst. Hursomhelst, inget ställe att transportera väskor i på kvällen.

Så, jag bestämde mig för en kombination av premetro och tunnelbana. Medan Bryssels tunnelbana är ett väl fungerande, om än något smutsigt, transportsystem, är premetron en idiotisk inrättning. Teoretiskt sätt är det en bra idé; istället för att låta spårvagnarna härja fritt och föra oväsen i centrala stan har man helt sonika grävt ner spåren. Stora, härliga, breda tunnlar har man byggt. "Så modernt", tänker man. Tills spårvagnen kommer. Då visar det sig att den (a) har ungefär samma mått som Kate Moss ifråga om såväl längd som bredd, och som en följd därav (b) är proppfull. Man går ändå ombord, för man vet inte när nästa kommer. Det finns inga fiffiga ljusskyltar som anger detta. Det finns tryckta tidtabeller i kulörta färger uppsatta, men dessa är troligen endast till för att förströ väntande presumtiva passagerare. Empiriska studier visar att de tider som anges i tabellerna visserligen utgörs av verkliga klockslag, men dessa har ingen som helst koppling till avgångstiderna. Spårvagnarna kommer när de så önskar, utan någon hänsyn till några andra än sig själva. Som tur var skulle jag den här gången bara åka mellan två intilliggande hållplatser för att sedan byta till den mer pålitliga tunnelbanan. Det lyckades. Efter viss felnavigering till fots lyckades jag även hitta till hotellet och checka in. Fortsättning följer...


*Den del av Bryssels historia som innefattar byggandet av järnvägen och dito tunneln genom staden är mycket intressant, men för lång för att berätta om här.

[Brysselbloggen, del 1. Resan]

Under några dagar byter bloggen fokus för att avrapportera några händelserika dagar i Belgien. Jag ber om förståelse för detta.

Anteckningar från Kölns centralstation 7 maj, ca 21.50:

Till att börja med, glöm allt som har med Tyskland och punktlighet att göra. Ett snabbtåg med en maxhastighet på 330 km/h är till ingen som helst nytta när ett sådant långa stunder står stilla mellan Bryssel och Liège, Liège och Aachen, Aachen och Köln, och däremellan rör sig mycket långsamt. I Köln sitter jag nu och väntar på ett tåg som ska gå 23.53 (facit: det gick 00.30)40 minutes marginal för ett byte i Köln var tydligen inte alls tillräckligt.

På utresan fick jag se 40 minuters beräknad väntetid i samma stad krympa till 30. Tåget hade under dagen tomtat runt flera timmar i Schweiz - ett land vars topografi högljutt avråder från landresor - utan att försenas, men dess försök att hålla tiden på en relativt rak och platt sträcka i Rhendalen (med fyrdubbla spår!) var sorgligt att uppleva. Det här med tysk punktlighet är definitivt en myt.

Efter bytet i Köln gick det dock bättre. Jag fick en bra plats längst fram i tåget. Jag hade bara föraren framför mig. De nya tyska ICE-tågen har glasvägg mellan passagerarutrymme och "cockpit", vilket gör att man kan se tågets framfart genom vindrutan, vilket är lite speciellt. Tyvärr kunde man också se den kedjerökande lokföraren sitta och leka med sin mobiltelefon, vilket var mindre förtroendeingivande...Tåget anlände emellertid välbehållet till Brussel-Noord i tid, 21.54.

Hemresan avslutades på femmans spårvagn vid sextiden på måndagsmorgonen, efter en sömnlös natt och oroväckande nära början på arbetsveckan.

men...

Medan jag var i Bryssel blev en ny president vald i Frankrike. Inför valet sa en finurlig fransyska något i stil med att: problemet med Royal är att vi inte vet vad hon vill; problemet med Sarkozy, däremot, är att vi vet vad han vill. Allt enligt en svensk tidning. Tydligen tog huvuddelen av femte republikens röstberättigade det säkra före det osäkra och valde den senare (nej, inte tidningen..). Detta gör mig orolig för EU:s framtid, för nivån på den politiska debatten, och inte minst, för alla som inte kan böja franska verb ordentligt. Att Förenta staternas president är nöjd (liksom Alliansen) gör mig inte ett dugg lugnare.

Att välja vapen med omsorg

I helgas blev jag attackerad av en tysk möhippa. Jag är inte helt säker på vad den ville*. Med utövande av viss bestämdhet i ord (nein!) och handling (att slita mig loss och gå därfrån) lyckades jag emellertid undslippa att gå ett osäkert öde till mötes.

Självklart hade jag tagit med mig glass om jag hade anat att detta skulle hända. Glass får alla Freiburgare på gott humör, vad det verkar. Jag har aldrig varit i en stad där det äts så mycket glass som här. Dag som natt, ja till och med på morgonen ser man folk gå omkring med sina strutar. Högst uppseendeväckande, på min ära!


* Att det var en möhippa stod emellertid helt klart. Varifrån kommer denna drift att genom alkoholkonsumtion och några timmars umgänge med en kritisk massa av andra "tjejer" (som det ju heter oavsett subjektens ålder) förvandlas från en tänkande (och inte sällan trevlig) individ till en del av en skränande hop?. Jag menar, det är tillräckligt svårt att förstå sig på kvinnor ändå...