På andra sidan gränsen

Jag ligger efter med rapporteringen. Som vanligt. Jag tröstar mig med att det är svårt att ligga före, om man ska berätta om saker som verkligen har inträffat.

Alltså! Fredag för snart två veckor sedan kom mina föräldrar på besök. Efter att ha lämpat av en del saker hemma hos mig begav vi oss över franska gränsen till Colmar, en populär turistort vid Vogesernas fot. Turistsäsongen hade dock inte riktigt satt igång, så det var ganska lugnt i stan. Den är definitivt värt ett besök, med sina fantasirikt byggda korsvirkeshus och kyrkor med färgglatt dekorerade tak. Här gjorde mina föräldrar sin första bekantskap med den lokala specialiteten tarte flambée/flammeküche. Det gjorde de rätt i. Det är bra mat för en mänska (en möjlig stavning av människa, förbehållen den som har litterära ambitioner). Förutom en sådan gjorde jag bekantskap med kokt kyckling i rieslingsås, en bit blåbärstårta och några glas lokalt (ljus-)rödvin. Sedan mådde man fint.

Efter en bastant frukost gav vi oss morgonen efter iväg norrut längs Route des vins den väg som leder en genom ett hundratal (om man vill) vinprodcerande byar, vackert belägna på Vogesernas östra sluttningar ner mot de platta fälten i Rhendalen. Denna tur kan verkligen rekommenderas; hela vin-rutten är väl inte mer än tjugo mil, så den hinns med ganska fort om man har bråttom. I den lilla staden Riquewihr blev det en flammeküche till. Den visade sig gå utmärkt att äta även till lunch, vilket jag aldrig tidigare gjort.

Framemot eftermiddagen avbröt vi snirklandet i bergen och begav oss till Strasbourg. Staden har en av de mest imponerande byggnader jag har sett. Jag talar nu inte om EU-parlamentet, som visserligen är sevärt, utan katedralen. Om man är i närheten är denna ett måste. Undvik lunchrusningen, dock. En massa människor kommer då för att glo på ett för sin tid tekniskt avancerat klockspel eller vad det nu kan heta. Underhållningsvärdet är dock högst begränsat.

Efter Strasbourg bar det av till Colmar igen för att hålla kväll. Vi såg på melodifestivalen. På tysk TV, vilket inte dolde att det i år var ett ännu värre spektakel än vanligt. Jag brydde mig inte ens om att se omröstningen, som tydligen varade lite knappt sju timmar innan Serbien vann, troligen eftersom alla andra hade somnat.

Söndagen inleddes med en tur söderöver och lite vininköp innan det bar tillbaka till Baden, som var sig likt.