[Brysselbloggen, del 2. Mer om transporter]

Tåget kom alltså fram, men jag hade fortfarande en del logistiska åtaganden innan jag var vid det hotell som skulle hysa mig under nätterna. Jag valde att inte promenera. Avståndet var inte stort, men min väska var tung och det område man måste passera är av den karaktär att man inte gärna traskar runt där nattetid. För att illustrera vad som försiggår i kvarteren öster om Bryssels norra station kan jag berätta om första gången jag snubblade in där av misstag:

Jag var ute på söndagspromenad (detta var medan jag bodde i staden). Jag kom från Schaarbeeks-hållet vandrande ner för rue/avenue de Rogierstraat/-laan, då jag var tvungen att svänga, eftersom jag hade nått järnvägen (ett oflyttbart tillverkat föremål; gatan fortsätter på andra sidan banvallen, vilket innebär att gatan endast är farbar i sin helhet med helikopter, eller en mycket stor bulldozer*). Alltså, jag var tvungen att svänga (jag hade inte en lök i bältet - det är en annan, liknande, historia). Tvärs över gatan fick jag syn på en obetänksam ung dam, som inte hade tänkt på att hennes köksfönster var mycket stort och vette mot gatan. Hon hade därför valt en i fråga om tygmängd mycket återhållsam utstyrsel, bestående av endast två plagg (placerade högst strategiskt, bör sägas). "Nåväl, sådant kan ju hända", tänkte jag, ända tills jag såg att grannfrun hade gjort samma misstag, liksom i sin tur hennes granne och så vidare. Dessutom angav skyltar i fönstren att något var till salu, eller åtminstone uthyrning. Jag började då lägga ihop två och två och förstod var jag hade hamnat, vilket fyllde mig med visst obehag. Mest av allt var det dock surrealistiskt, eftersom de flesta människor runtomkring tycktes betrakta gatan som vilken som helst. Hursomhelst, inget ställe att transportera väskor i på kvällen.

Så, jag bestämde mig för en kombination av premetro och tunnelbana. Medan Bryssels tunnelbana är ett väl fungerande, om än något smutsigt, transportsystem, är premetron en idiotisk inrättning. Teoretiskt sätt är det en bra idé; istället för att låta spårvagnarna härja fritt och föra oväsen i centrala stan har man helt sonika grävt ner spåren. Stora, härliga, breda tunnlar har man byggt. "Så modernt", tänker man. Tills spårvagnen kommer. Då visar det sig att den (a) har ungefär samma mått som Kate Moss ifråga om såväl längd som bredd, och som en följd därav (b) är proppfull. Man går ändå ombord, för man vet inte när nästa kommer. Det finns inga fiffiga ljusskyltar som anger detta. Det finns tryckta tidtabeller i kulörta färger uppsatta, men dessa är troligen endast till för att förströ väntande presumtiva passagerare. Empiriska studier visar att de tider som anges i tabellerna visserligen utgörs av verkliga klockslag, men dessa har ingen som helst koppling till avgångstiderna. Spårvagnarna kommer när de så önskar, utan någon hänsyn till några andra än sig själva. Som tur var skulle jag den här gången bara åka mellan två intilliggande hållplatser för att sedan byta till den mer pålitliga tunnelbanan. Det lyckades. Efter viss felnavigering till fots lyckades jag även hitta till hotellet och checka in. Fortsättning följer...


*Den del av Bryssels historia som innefattar byggandet av järnvägen och dito tunneln genom staden är mycket intressant, men för lång för att berätta om här.