Lamm på långkok i ugnen. Fyra kilo, så det är bara att hoppas på att det blir bra. Ätas i morgon ska det. Det räcker nog till fler än till mig, så släkt har bjudits in. Nå ja. När det köptes ingredienser kom jag förbi fruktavdelningen. Då väcktes frågan många människor någon gång i livet bör ställa sig: VAD kan man göra med en pomelo?
[Göteborg lyser]
[Stockholm ska juldekoreras]
Ibland hittar man festliga artiklar, eller vad man ska kalla det, där de mest oväntade ämnen tas upp. Som nyss hemkommen från det redan i slutet av november tokigt julpyntade Lissabon fastnade jag för de här båda. Centralorten i Sveriges kungliga hufvudkommun lider tydligen inte bara av brist på juldekorationer i allmänhet. Ett stort problem tycks vara bristen på samordnade juldekorationer:
"- Stockholm är i behov av en koordinerad juldekoration så att inte stan ser ut som en cirkus"
påstår en person jag här låter vara anonym (den driftige kan ju följa länken och ta reda på vem det var). För min del trodde jag att tanken med pyntning var just att det skulle se ut som en cirkus (på ett ungefär; minus trapetser, cirkelspringande hästar och bröderna Bronett). Men, men. Det beror kanske på om man gillar cirkus eller inte. Sedan kan en landsortsbo som jag komma med påståendet att staden med mina ögon ofta har stora likheter med en cirkus i alla fall - året runt - så varför göra ett undantag till julen? Detta vore kanske att gå för långt; en del stockholmare är ganska kitsliga för sådana påståenden. När de kommer från utomstående.
"- Det stämmer att vi hittills aldrig har haft en bestämd plan för hur Stockholm ska julpyntas. Det kan man tycka är lite märkligt, men det har av tradition sköts [sic!] av affärsinnehavarna och fastighetsägarna själva"
är ett annat guldkorn ur den ena artikeln. Vad? Får folk bestämma sånt själva? Nej, koordinera mera! Detta ämne är så viktigt att landets största morgontidning (åtminstone i nättidningen) anser att det kräver två artiklar, varav en på ledarplats. Sådant händer nog bara i städer där man antingen (a) inte har några stora kommunala problem, eller (b) har större problem som måste döljas. Och, tänka sig, nu har jag ägnat tid åt att skriva ett inlägg om det också...
Inlägget skulle handla om webb-TV. Jag skulle vara snar att underkänna det och jag skulle exemplifiera detta med ett inslag om en utrikesresa med Sveriges utrikesminister. Man fick se honom inför besöket, sedan gående någonstans i det aktuella utlandet och sedan på väg hem under en intervju. En speakerröst förkunnade (ungefär): "Här är Carl Bildt i [vardetnuvar]. Här är Carl Bildt i flygplanet och blir intervjuad av DN:s reporter.". Sedan var det slut. Ingenting substantiellt nämndes om besökets syfte eller resultat. Ingenting ur intervjun återgavs.
Så skulle det ha fortsatt. Bild- och ljudkvalitet dålig till usel. På de stora tidningarnas webbplatser var kvaliteten rätt dålig även på innehållet i inslagen, om också exemplet ovan var ett ytterlighetsfall. TV-bolagen oftast bättre i fråga om ljud och bild, men fortfarande inte något som kan ersätta vanlig TV. SVT hade lite bättre kvalitet på ett program: "Andra avenyn", men det vill jag inte se, så det kan kvitta. Samma sak gäller för en annan kanal jag hittade, men den visar mest tjeckiskt drama, verkar det - otextat. Men bra bild.
Jag laddade ner och installerade Joost. Det funkade inte på mitt Vista-system.
Sedan började det hända saker. DN.se visade OS-kval i damfotboll, en match ingen TV-kanal varken sände eller producerade bilder från. Ett intressant initiativ. Och så kunde man se snooker via Eurosports hemsida (detta kan vara ett argument både för och emot webb-TV, men jag väljer att se det som något positivt).
Sedan var jag bara förvirrad. Jag hade ingenting att säga om webb-TV och därmed gick mitt inlägg förlorat. Men det skulle ha handlat om webb-TV. Nu ska jag fara och studera portugisisk TV en vecka. Jag återkommer med mina tankar om sådan. Kanske.
En av de stora fördelarna med TV är att det innehåller både ljud och bild. Nu kan man ju invända att det i många fall vore skönt att slippa höra allt dumt som sägs i programmen, och vissa saker vill man kanske inte så gärna se. En del sportreferat i radio gör faktiskt en del händelser mer spännande än de är. Nåja, men det är i alla fall en potentiell fördel med både ljud och bild. Man behöver inte välja. Om alla är nöjda kan vi kanske fortsätta?
Det är ju det här med sändningsrättigheter. Bilder finns, men man får inte visa dem. I söndagens "Fotbollskväll" hade en match i engelska ligan spelats, men man kunde inte visa bilder. Istället satt panelen och pratade om matchen, utan att man ens fick se målen, om det nu gjordes några. Det var som att titta på radio (vilket inte är så spännande i längden). Visst förstår jag att det bolag som äger rättigheterna gärna håller på sin ensamrätt medan matchen håller på, men i efterhand har de väl till och med en del att vinna på att låta andra visa utdrag? Små aptitretare, som kan locka nya abonnenter. Detta sista skrivet med förhoppningen att alltid lurar det någon, vilket gör att jag kan se mer fotboll gratis. Som om det inte fanns tillräckligt med fri fotboll att begapa ändå.
En TV-företeelse som faktiskt gör sig bäst med bild men utan ljud är "myrornas krig". Som alla andra för de annars ganska dämpade myrorna stort oväsen när de krigar. Jag har lärt mig mycket om världen genom att se på myrornas krig. Det vore kitsligt att här anmärka att jag nog inte vet så mycket om världen. I jämförelse med de ringochvinn-program som många kanaler sänder ut när de inte har något annat att visa, är myrornas krig kvalitets-TV. Jag vet dock inte vem som vinner - de vita eller de svarta? (Finns det vita myror?) En god vän till mig hade en teori om att de svarta vann (tror jag) men jag minns inte riktigt varför. Om han läser detta kan han kanske återupplysa mig. För mig brukade kriget alltid sluta med att en hallåa dök upp och konstaterade att Rapport skulle börja om ett par minuter.
I och med digital-TV-övergången tycks striderna mer eller mindre ha upphört, men det jag beskriver ovan kan med internets hjälp enkelt simuleras genom att först besöka denna webbsida och därefter denna. (Även människor med stor tidsbrist kan utan risk genomföra övningen. Den är inte särskilt rolig och därför knappast beroendeframkallande).
Tidsslöseri borde inlägget kanske ha hetat, men det är för sent att ändra (Nä, det är det inte, men det hör ju till numera att in absurdum försvara allt felaktigt man sagt, med motiveringen att "jag har sagt det, och det står jag för", hur dumt det än är).
Man kan hävda att TV-tittande som sådant är tidsslöseri. Det tycker inte jag. Dock finns det en hel del i TV som är slöseri med tittarnas tid. Dålig kvalitet är en sak, men program som man inte tycker om behöver man ju inte se. Reklam är irriterande och får mig ofta att tappa tråden i program men trots allt en förutsättning för att vissa kanaler skall förbli "gratis".
Det verkligt störande tidsslöseriet sker istället inne i program som egentligen är bra. I Sveriges mest sedda nyhetsprogram går mycket tid åt till upprepningar. Först, en stund innan programmet börjar, dyker programledaren upp i rutan och berättar vilka nyheter som kommer att tas upp. När nyheterna börjar på riktigt drar de samma rubriker en gång till. Sedan drar de lite snabbt nyheterna för att hinna med en sammanfattning av vad som sagts. Hur kort minne tror de att människor har? Programmet, som är en halvtimme långt, är ju i sig en sammanfattning av de viktigaste(?) händelserna i Sverige och världen.
Mer komiskt på samma tema blir det i inredningsprogram som "Äntligen hemma". Där får man först veta vad som kommer att hända i programmet som helhet. Sedan fixar och donar de olika programledarna lite innan det är dags för reklam. Men före reklamen har man sprängt in en liten snutt om vad som kommer att hända efter pausen. Efter reklamen drar man gärna också lite snabbt vad som hände före pausen. Så håller det på, så när man i sistasjoket visar när familjen/paret/Robinson-Osborn kommer in och talar om hur fiiint det har blivit har tittarna redan sett detta jubel en tre-fyra gånger. Sedan avslutas programmet med att de medverkande ger sig själva och varandra beröm för vad de har åstadkommit, vilket i mitt tycke är ytterligare en form av tidsslöseri. Det blir ju ofta rätt bra, men varför inte låta tittarna dra den slutsatsen själva? Tiden som sparas kan ju läggas på de handgripliga tips till hemfixare och amatörinredare, vilka numera sällan hinns med.
Min favorit när det gäller kvalificerat tidsslöseri är ändå redovisningen av räntan. Den långa och den korta, ni vet. Som en nationalekonomisk version av "Helan & Halvan" har den sin plats i varje nyhetsprogram med självaktning. Och jag förstår inte. Varför måste vi veta hur höga marknadsräntorna är och värdet pådollarn varje dag? Vad ska vi göra med informationen att de stigit eller sjunkit med 0.05% sedan igår? Är det inte en icke-nyhet? Vore det inte bättre att spara krutet tills dess att det verkligen händer något drastiskt med räntan och fördjupa sig i vilka konsekvenser det har, och därmed ge plats andra nyheter i de dagliga sändningarna? Jag menar, de personer som verkligen behöver veta exakt hur det går med räntan sitter knappast och väntar på Rapport ellerA-ekonomi för att få veta...
Om man nu kommer till rätta med allt tidsslöseri, vad ska man göra med all tid som blir över. Bättre och mer innehållsrika program, förhoppningsvis. Blir det mer tid över kan man kanske lägga in någon bra TV-serie på vettig sändningstid. Igår lyckades jag äntligen se ett helt avsnitt av "Studio 60on the Sunset Strip" på SVT , en serie av skaparen till "Vita huset". Den senare är i mitt tycke kanske den bästa och mest välgjorda TV-serie som gjorts. "Studio 60..." har fått en del dålig kritik och lades ner i USA efter första säsongen, men jag tycker att den är ganska bra. Produktionen av ett humorprogram är väl inte lika spännande som det som händer i Vita huset och "Studio 60.." känns väl inte angelägen och lärorik. Men ändå. Dialogen är välskriven och rolig. Det gillar jag. Bra dialog kan lyfta vilken film eller serie som helst. Gamla klassikern "Casablanca" vore inte mycket utan den rappa dialogen och de skickligt skrivna replikerna i den annars ganska mediokra "Gilmore Girls" kunde få en att fastna framför ett och annat avsnitt. Kan man tänka.
Idag kom den då äntligen. Min gratisbok från Adlibris. Bara två veckor försenad och efter två klagobrev till deras, visserligen trevliga, kundtjänst. "Fantomerna" av Klas Östergren. Om fantomer vet jag inte så mycket. Jag har förstås läst brottstycken om en av dem, alias Mr Walker, i seriestrippar i Svenska Dagbladet. Äventyrsserier gör sig inte riktigt i det formatet - två rutor och så får man vänta på Fantomens nästa två pratbubblor en hel dag, två om det är lördag. Man hinner, så att säga, tappa tråden. Sen är det han på operan. Jag har inte sett själva musikalen, bara hört höjdpunkter på skiva. Det verkar vara en sorglig figur.
Jag vet inte om någon av de här fantomerna är med i Östergrens bok. Troligen inte. Kanske inte ens det förstnämndes häst, Hero. Hade jag fått boken när jag skulle hade jag nog vetat nu. Men det kan ju vara roligt att lära känna nya människor. Eller vad de nu är.
För en tid sedan ställde Dagens Nyheter i spalten "Smakduellen" ketchupfrågan som delar svenska folket: Heinz eller Felix? Svaret från smakpanelen (sammansättning okänd) blev entydigt Felix. Smak är subjektivt, så jag tänker inte hävda att de har fel, men argumentationen är undermålig. Panelen menar att "tomat ... borde vara en självklar del av ketchups smak" och att Felix smakar mer tomat. Som den Heinz-anhängare jag är måste jag protestera. Dels anser jag att ryktet om den goda tomatsmaken i Felix ketchup är starkt överdriven, dels anser jag argumentet irrelevant. Ketchup äter jag för ketchupsmakens skull. Vill jag äta något som smakar tomat äter jag tomater. Alltså, äter man ketchup hos mig får man den härliga sötsura Heinz-smaken som smakpanelen ensidigt avfärdar med att "[d]en smakar kemikalietillsatser och är på det hela taget inte särskilt god".
Nu har Heinz lanserat en ketchupvariant med klart mindre socker (den kan ha funnits länge, men jag har inte sett den förrän nu). Ur hälsosynpunkt låter det ju bra, men hur smakar den? Någon som har provat?
Abba har börjat sälja Kalles kaviar blandad med färskost och banan. "Den är god. Vi lovar.", menar man. Hade man inga tvivel innan man hörde denna krampaktiga slogan fick man det väl definitivt när den nådde öronen. Jag har smakat, och kan konstatera att den blonde ynglingen och hans hejdukars löfte saknar all vederhäftighet. Smaka inte. Ät inte. Det smakar kaviar. Det smakar banan. Smakerna borde skyndsamt lägga in om skilsmässa.
Ett märkligt fenomen som gäller båda de för mig nya produkterna är att de endast tycks finnas i storpack (3/4 kg ketchup och stora tubstorleken (300 g?) för kaviaren), åtminstone på Maxi. Vore det inte rimligt att under första perioden sälja en mindre "prova på"-förpackning? Både Heinz och Abba säljer ju andra produkter i småförpackningar. Eller vågar företagen inte chansa på att kunderna köper produkten mer än en gång?
För en gång skull är titeln på inlägget inte ett tamt försök att anspela på något annat. Idag handlar texten nämligen just om Jane Austens roman. Jag tänkte rekommendera den till dem som inte har läst den. Kanske kan jag också uppmana dem, som redan läst den, att läsa om den. Det kan dock vara att ta sig vatten över huvudet. Men ändå. Sense and Sensibility, som boken heter på det originalspråk jag läste den (inköp gjort i Tyskland för ungefär tre euro), är en av de absolut roligaste böcker jag läst. Utan att vilja verka okänslig inför de mer eller mindre tragiska kärlekshistorier som driver handlingen framåt, vill jag framhålla att det är språket och personbeskrivningarna som lyfter romanen. Med finurligt omskrivna underdrifter och skarpa observationer driver Austen kungligt med idealen sin samtid. Och allt annat. Både bipersonerna och "the miss Dashwoods" - bokens huvudpersoner (två av fröknarna, Marianne och Elinor; vad den tredje har för funktion vet jag inte) - får sina stick av sin skapares vassa penna.
Engelskan som används är komplicerad. En hel del ord är svåra att förstå över huvud taget, andra har genom de senaste tvåhundra årens utveckling fått en helt eller delvis annan betydelse idag än de hade när romanen skrevs. Ändå - och kanske delvis just därför - är det en fröjd att läsa de eleganta formuleringarna.
I fallet med 'Förnuft och känsla' hade jag sett filmen innan jag läste boken. Denna turordning har fördelen att man under det att man ser filmen slipper att sitta och oja sig över hur ojämförligt mycket bättre boken är. Nackdelen är att man inte får skapa sin egen inre bild av personernas utseende. Min hjärna hade redan bestämt sig för att Marianne såg ut som den unga Kate Winslet, som gjorde denna roll i 1995 års filmatisering. Elinor ser för min inre syn ut som Cate Blanchett. Detta är en smula mer kuriöst, emedan rollen faktiskt förtjänstfullt tolkades av Emma Thompson. Det får man leva med. En bra bok är det i alla fall. Läs!
Jag fascineras av de flesta idrotter. Om det är sport på TV, och jag inte har något bättre för mig, tittar jag gärna på den (detta bevisas av att jag skriver detta inlägg medan jag tittar på en eftersändning av dubbelfinalen i Stockholm Open). Några grenar är emellertid alltför intellektuellt utmanande för mig. En av är den där ett gäng islänningar (varav de flesta tycks heta Gunnar Gunnarson) kör upp ur och ner i ett grustag med specialbyggda bilar. Den sändes för några år sedan regelbundet på Eurosport, men distribueras förmodligen numera endast 'on demand' till riktiga konnässörer.
Lite mer begripligt för mig är det när man tävlar i att såga alternativt hugga sönder stora stockar (Eurosport igen). Jag kan förstå vad de gör, men har svårt att uppbåda intresse. För mig är det kanske alltför hushållsnära - som att göra gräsklippning till OS-gren eller arrangera VM i Att Vispa Grädde.
Nåväl. För många är dessa grenar kanske lika intressanta som till exempel fotboll, oavsett vad man tycker om den senare. Jag ska inte uppehålla mig vid detta.
Istället vill jag uppmärksamma ytterligare en idrottsgren som årligen besegrar mitt intellekt. När Svenska Akademiens ständige sekreterare avslöjar årets vinnare går tydligen startskottet för en inofficiell tävling i att få tag i något från författarens produktion. Men - varför så bråttom? En nobelpristagares böcker brukar ju tryckas om i stora upplagor, så att få tag i ett exemplar kan inte vara så svårt. En mer givande sport vore ju att lägga beslag på en bok av någon av de i landet ganska okända författare som bokhandlarna lagt fram i förhoppningen att de skulle vinna. Innan de stuvas undan till nästa år, för att ge plats åt en hyllvägg där de tre senaste svenska deckarna visas. I 3 x 250 exemplar.
I år ska ju Doris Lessing få priset. Hon är ytterligare en författare jag bara hört talas om, men inte läst något av. Av alla litteraturpristagare har jag bara läst något tiotal (att ha sett Djungelboken på film räknas inte som att ha läst Kipling). Det kanske borde åtgärdas. Inte som idrott, alltså, utan för att många som fått priset lär ha varit riktigt bra på att skriva.
Jag måste erkänna att jag också hade tänkt sluta blogga. Inte för att mitt skrivande på något sätt får mig att hata mig själv, utan snarast med anledning att jag (nästan) aldrig skriver några blogginlägg. Emellertid har jag förstått av den senare tidens händelser, att det inte riktigt duger att bara sluta eller eventuellt skriva ett sista inlägg och förpassa bloggen till de sälla jaktmarkerna. Man måste kalla till presskonferens och förklara hur dumt det är att vara elak. Sen får man beröm av sin chef för att man har förstått det efter flera månaders empiriska studier istället för att begripa det med en gång. Nu har jag ju ingen chef, varför jag finner mig nödd och tvungen att fortsätta. Ja. Det är synd om människorna.
Nu var det inte om det det skulle handla, inlägget. Jag har ibland hört om människor som besöker platser eller läser saker om och om igen trots att de vet att de bara kommer att bli uppretade. I mitt fall, för jag är också sådan, tar det sig uttryck i att jag regelbundet besöker webbplatsen för Sveriges största och i särklass mest självgoda dagstidning. Där publiceras regelbundet en spalt där papperstidningens chefredaktör och ansvarige utgivare svarar på klagomål och andra kommentarer från läsare.
Det vanligaste svaret är av typen "Tack för att du påpekade det. Du har helt rätt. Jag ska se till att vi blir bättre på det". Löftet är uppenbarligen till intet förpliktande, ty de besvarar alltsomoftast den vanligaste kommentaren, det vill säga ett mer eller mindre stilla påpekande om att man inte bör använda ord som 'chock', 'håna' och 'rasa' om man inte vet vad de betyder. I allmänhet är svaren undvikande eller på annat sätt intetsägande. Ibland tas tidningen i försvar, ibland inte. Nästan alltid besvaras frågorna med vänlighet, som inte sällan är uppenbart påklistrad.
Men...det som retar mig till den grad att jag ständigt måste gå in och läsa är att kommentarerna aldrig får de utförliga svar de förtjänar, vilket medför att spalten inte fyller den viktiga funktion den kunde ha gjort. Även om de läsarbrev som besvaras är korta och enkelt formulerade (och tidvis ganska plumpa) blottlägger de ofta tydligt publicistiska och pressetiska problem som förtjänar att diskuteras. Det är inte bara att missa en möjlighet att diskutera svårigheterna med tidningsutgivning på 2000-talet. Att svara att det är svårt och att man gör sitt bästa är också att underskatta läsarna. I bästa fall är försöket till läsarkontakt ärligt menat, men hederligare vore att ägna det den tid som behövs - att problematisera och förklara, naturligtvis utan att komplicera i onödan. Tidningens läsare är inte dumma - jag känner flera stycken av dem.
Den tidning som kommer tvåa i Sverige, både när det gäller upplaga och självgodhet, alltså Dagens Nyheter, har en mer seriös spalt i ämnet ovan, under det något pompösa namnet "Läsarombudsmannen". Här tas frågor på större allvar, bakgrunder tas fram och så vidare. Varför läser jag nästan aldrig den? Tja...det här med människorna igen. Det är synd om dem
...har jag väl inte så mycket att berätta, förutom att jag är tillbaka här sedan några veckor. Något jobb har jag inte hunnit få än heller. Hemfärden gick över Alsace, Hessen och Puttgarden och var sålunda helt olikt Johan Baners återtåg 1640.
Nåväl, i helgen var jag resandes med bil i södra delarna av Skåne. Den totala sträckan som tillryggalades var hela 22 mil. Vi klarade detta utan övernattning. Under resans gång besöktes udden vid Sveriges sydspets, Smygehuk. Den som tycker om havet, vilket jag gör, gör rätt i att åka dit, då där finns mycket hav att se. På ena hållet. Den som beger sig till Smyge utan att vara överhövan begeistrad över världens oceaner (dit Östersjön kanske endast med viss tvekan kan räknas) kan med fördel ställa sig med ryggen mot vattnet och blicka norrut. Där finns fiskrökeri, glasskiosk och, i bakgrunden, Nordkap (det senare syns endast vid mycket god sikt).
..fast här heter Drottninggatan Kaiser-Joseph-Straße. För närvarande utför man mycket underhållsarbete på spårvägen här i Freiburg, vilket leder till att spår är avstängda och vagnarna måste trängas på mindre plats. Snarare än ett sprinterlopp kan det liknas vid en övning i tålamod.
Det bästa är ändå att renoveringen inneburit ett uppsving för linje /. Från att ha varit en obskyr och mig veteligen tidtabellslös men fullt farbar lillebrorslinje till nummer 1, 2, 3 och 5 med spårvagnar på väg till garaget (tror jag) står den nu i full blom. Man ser den överallt, tack vare omläggningarna. Och varför inte? Vem har sagt att bara för att man råkar vara en spårvagnslinje måste man ha ett nummer? Linje / är en förebild för oss som vill våga vara lite annorlunda, utan att fördenskull ha den minsta lust att hoppa fallskärm från Mars eller åka kanot utför Mount Everest. Jag väntar med spänning på att linje £, ¤ och ü ska dyka upp.
Så var man då tillbaks i Baden igen efter semester i Schweiz med småländskt sällskap. Dreisam flyter som vanligt, och imorgon börjar sista etappen av min vistelse här i Freiburg. Om tre veckor vänder jag åter till Sverige.
Rundresan i schweizerostens hemland var en succé. Det åktes upp till höga bergspass. Det sågs vattenfall och berg. Det åts rösti. Det sades 'grüezi' (och det hördes någon variant som lät ungefär som 'grüß mittelland'). Det boddes på gasthaus och tittades på beachvolley(!). Det åktes även in i både Liechtenstein och Österrike. I det senare handlades det på Lidl i Dornbirn, där kassörskan hälsade oss med ett slött men typiskt 'servus!'
Det togs också en del kort. När jag kommit på ett sätt att omvandla dem från digitalt format till dia skall jag tråka ut vänner och andra bekanta med dessa under en i övrigt trevlig middagsbjudning...
Inte mycket har påmint om sommar här i Baden de senaste dagarna. 13 grader och ösregn, följt av regn, följt av mer ösregn. Det var varmare i februari. Folk går runt med paraplyer, som de viftar med och fäller upp utan förvarning eller hänsyn till människor i sin närhet. Som obeväpnad utgör jag emellertid ingen allmänfara. Å andra sidan blir jag ju blöt.
Vissa saker händer bara på film, sägs det. Säkert är att Sommar är det för närvarande bara på radio. Den har börjat bra. Lundell är som gjord för att vara sommarpratare. Han levererade inga större överraskningar, men med en lagom dos allvar och skön musik gick hans en och en halv timme fort förbi. Han hann förstås med ett par observationer om miljöpartiet, dagens Sverige och Stockholm, vilka jag till stor del kan skriva under på.
Sedan Mark Levengood, formuleringskonstnären. Ibland undrar jag om han är så där finurligt finlandssvensk hemma till vardags också, helt av sig själv, och om detta i så fall driver maken till vansinne ibland. Eller om han måste sitta och fundera ut underfundigheterna, som de flesta av oss andra.
Efter denna massiva inledning blev Catenaccis program ingen spännande upplevelse. Man fick glimtar av hans fängslande familjehistoria och egna händelserika liv, men utan att riktigt beröra. Istället lades mycket tid på att förklara hur mycke bättre världen skulle vara om vi respekterade varandra och brydde oss mer. Och inget fel i det, men det visste jag liksom redan. Ja ja, det är lätt att klaga. Ikväll ska jag höra på Helle Klein. Få se vad hon har att säga.
I midsommarhelgen har jag varit i Schweiz för första gången på riktigt. Tidigare har jag varit på Basels flygplats, som dock geografiskt ligger i Frankrike (även om en del av den lyder under under schweizisk jurisdiktion (detta har för den resande mest betydelsen att man måste stå i kö en extra gång för passkontroll, samt att man kan handla taxfree)). Den schweiziska plats jag besökte var just staden med de många namnen (Bâle, Basle och - förstås - Basel), på snubbelavstånd från Baden (och Frankrike).
Schweiz är ett märkligt land, på många sätt. Man betalar med den sista ännu giltiga europeiska francen (1 CHF = hundra ja, vadå? 20 sådana ligger i potten för den som kan ge ett komplett svar, utan att konsultera wikivaddetnuheter). 'Hej!' heter 'Grüezi!'. Skidåkare heter Fränzi Aufdenblatten (åtminstone en, och hon är en potentiell kund för en duktig webbdesigner). Nåväl, till Schweiz skall jag trots detta åka om några veckor i en liten Opel (eller motsvarande), men låt oss för närvarande koncentrera oss på det lilla hörn av landet där Basel ligger.
Jag reste med ett RegionalExpress-tåg, som via Freiburg transporterar människor från Offenburg, en sträcka på cirka tolv mil. Därav 'regional'. Förklaringen till 'express' väntar jag fortfarande på. Express brukar vanligen beskriva tåg som går lite snabbare och inte stannar på alla stationer. Så inte här i Baden. Tåget rörde sig emellertid betydligt fortare mellan stationerna än när det stod stilla vid det otal stationer vi gjorde halt vid, så efter en knapp timme anlände det till Schweiz och stationen med det allittererade namnet Basel Badischer Bahnhof. Dit kommer man som tågresande från Tyskland. Teoretiskt sett sker passkontroll på väg mellan perrong och stationens entré. I praktiken gick man bara förbi en lagom tjock man i sina bästa år, som stod och såg viktig ut, men som inte efterfrågade några som helst identitetshandlingar. Viktig information är att de enda så kallade bekvämlighetsinrättningarna finns på perrongsidan av passkontrollen, så om man behöver nyttja dem och inte vill springa fram och tillbaka över gränsen får man vara förutseende!
Att besöka Basel innebär en vistelse vid Rhen, vilket alltid är väl använd tid. Även om floden här bara är hälften så stor som i Köln är den en imponerande syn. Tankers och pråmar navigeras av harmoniska kaptener. Då Rhen är en trafikerad flod har man beslutat att markera treriksgränsen mellan Schweiz, Tyskland och Frankrike, inte med ett stenröse mitt i floden där den faktiskt går, utan lite vid sidan av, med ett sällsynt fult monument, vilket mest påminner om ett med tre vingar försett upprättstående stridsflygplan i en blomsterrabatt.
Fult kan man inte kalla Basels konstmuseum. Inte heller de tavlor man hängt på innerväggarna för att göra det hela lite mer hemtrevligt går av för hackor. En mängd kända konstnärer fanns representerade: Dalí, Miro, Picasso, Warhol, Cézanne, Degas, Gaughin, Manet, Monet, Renoir, Chagall, Kandinskij och många fler. Jag fastnade särskilt för utställningens enda Kandinskij och ett verk av tyske Max Ernst, samt fascinerades av impressionisten Pisarros teknik och holländska medeltidsmålares förmåga att avbilda material som glas och metall. En av Chagalls tavlor bar namnet "Jude i grönt" och föreställde just det. Det är okänt om detta verk inspirerade Chris de Burgh till "Lady in red".
Det finns mer att orda om rörande Basel, som dyr men god pasta med skaldjur och appenzeller-bakverk med aprikossylt och mandelmassa men tror jag slutar här. Ja, så blir det.
Om du får för dig att flytta till Baden, ha följande punkter i åtanke.
1. Dörrarna låser sig så fort man stänger dem, så se till att alltid ha nycklarna med dig! Även när du bara ska gå till affären och köpa mjölk.
2. Nähä, så du misslyckades med det. Nåja, det kan hända den bäste. Ingen fara - det är en eller fler än du som bor i lägenheten. Ring på, så öppnas dörren.
3. Hm. Det händer att människor man delar lägenhet med åker iväg över helgen utan att säga till. Men, ingen panik! Hyresvärdinnan, som har extranyckel, kanske bor i huset. Jadå.
4. En förutsättning för att komma åt extranyckeln är förstås att Frau Hyresvärd är hemma. Är hon inte det, ring hennes son på mobilen.
5. Mobilen glömde du visst bredvid nycklarna på skrivbordet, liksom numret omutifallatt du skulle få tag på en annan telefon.
6. Det finns faktiskt gränser för hur klantig man får vara. Ta en promenad och fundera ut hur du ska få tag i en låssmed - helst en som är välvilligt inställd till din dåliga tyska - om ingen mirakulöst har återvänt när promenaden är till ända.
7. Kom tillbaka från promenaden i exakt rätt tid för att möta hyresvärdinnan på väg in genom ytterdörren
8. Överraska dig själv och andra med att plötsligt få fram två meningar begriplig tyska i rad för att få låna extranyckeln.
9. Låna extranyckeln.
10. Tag med ordinarie nyckel, när du lämnar tillbaka extranyckeln.
11. Tacka hyresvärdinna och eventuella inblandade högre makter.
12. Återgå till att njuta av sommarvädret.
Idag är det annandag pingst i Sverige, vilken genom riksdagsbeslut är en rörlig helgdag sedan 2005. Här i Baden firade vi denna helg redan förra måndagen, varför vi har måst arbeta idag. Det katolska Tyskland firar emellertid imorgon nattvarden som institution, vilket innebär att jag är ledig då. Så ligger det alltså till.
Juni har kommit. Jag har varit och hämtat ut ersättning för tågförseningen som drabbade mig (ja, andra också, men jag fick bara ersättning för min del) i början av maj. "Sprechen Sie Englisch?" frågade jag vänligt i biljettluckan. "Deutsch!" var det koncisa svaret, så jag mumlade något om "Verspätung" och lämnade fram biljetten och ett formulär man måste fylla i. "Frühling-Spezial" (en rabatterad vårbiljett), flinade järnvägstjänstemannen hånfullt och var på väg att lämna tillbaks biljetten och avspisa mig när han hindrade sig och självsäkert, som i förbigående, frågade sin kollega om det var någon förseningsersättning för sådana biljetter. Till hans förvåning var kollegan av en annan uppfattning: "Fem euro får man alltid i sådana fall, menade hon". Jag hade räknat med mer, men fem euro är ju bättre än ingenting. Tänkte jag. Modfälld satte sig järnvägstjänstemannen att mumla och slå i datorn en stund tills han insåg att mitt ärende vida översteg vad han kunde klara av. Han gick och rådfrågade sin chef. Han kom tillbaka efter en stund, mumlade ett tag till och gav mig sedan €9,80 i form av ett presentkort hos Deutsche Bahn. Med ett par överordnade till hade jag nog haft chans på full återbetalning plus en modelljärnväg och en sån där liten spade som stinsarna brukade ha när de vinkade iväg tågen. Men jag hade inte tid att ta ärendet vidare. Lunchrasten var slut.
Pingsten har kommit och är lika varm som dagarna före. Det är hopplöst att få något vettigt gjort, men varför skall man göra det bara för att man har tre dagar ledigt? Annandag pingst är en bra uppfinning, eller hur...?
Förra helgen tillbringade jag i Köln. Denna gång, när jag inte skulle byta, var tåget naturligtvis i tid. I övrigt drog jag följande lärdomar av besöket:
1. Domen i Köln är inte byggd i grå sten, som jag alltid trott, utan i vit sandsten, som är ohyggligt smutsig och därför numera nästan svart. Kyrkan är i övrigt imponerande, men inte lika trevlig som katedralen i Strasbourg. En massa turister örlade runt därinne, förde väsen och fotograferade som om de hade glömt ögonen hemma, vilket drog ner helhetsintrycket.
2. Rhen är väldigt bred i Köln, och en trevlig flod att stå och titta på, med en massa pråmar som passerar i sakta mak. En dag skall jag köpa en pråm, stå i aktern med skärmmössa på och se...harmonisk ut. Riktiga pråmförare ser alltid harmoniska ut.
3. Tyskarna är fina på att organisera mataffärer. Under ett av varuhusen fanns en saluhall med läckerheter av sällan skådat slag. Tyvärr kunde jag bara handla lite picknick där, eftersom jag var långt hemifrån.
4. Tyskarna verkar tycka att olika fordon är bra ställen att ha fester på. I Köln med sin stora flod är båtar ett givet alternativ, men detta finns ju överallt där det finns vatten (vi nordbor har vi tagit det till absurda nivåer, läs finlandsfärjor). Den som vill prova något annat kan i Köln hyra en mobil cykeldriven festplats med plats för ett femtontal deltagare (varav bara en cyklar). I Freiburg finns en spårvagn för samma ändamål.
5. Det berömda lokala ölet, Kölsch, är överskattat. Den sort jag provade, åtminstone. Varför göra sig besväret att tillverka ett överjäst öl, om det smakar och ser ut precis som ett underjäst? Jag förstår inte...
Jag ligger efter med rapporteringen. Som vanligt. Jag tröstar mig med att det är svårt att ligga före, om man ska berätta om saker som verkligen har inträffat.
Alltså! Fredag för snart två veckor sedan kom mina föräldrar på besök. Efter att ha lämpat av en del saker hemma hos mig begav vi oss över franska gränsen till Colmar, en populär turistort vid Vogesernas fot. Turistsäsongen hade dock inte riktigt satt igång, så det var ganska lugnt i stan. Den är definitivt värt ett besök, med sina fantasirikt byggda korsvirkeshus och kyrkor med färgglatt dekorerade tak. Här gjorde mina föräldrar sin första bekantskap med den lokala specialiteten tarte flambée/flammeküche. Det gjorde de rätt i. Det är bra mat för en mänska (en möjlig stavning av människa, förbehållen den som har litterära ambitioner). Förutom en sådan gjorde jag bekantskap med kokt kyckling i rieslingsås, en bit blåbärstårta och några glas lokalt (ljus-)rödvin. Sedan mådde man fint.
Efter en bastant frukost gav vi oss morgonen efter iväg norrut längs Route des vins den väg som leder en genom ett hundratal (om man vill) vinprodcerande byar, vackert belägna på Vogesernas östra sluttningar ner mot de platta fälten i Rhendalen. Denna tur kan verkligen rekommenderas; hela vin-rutten är väl inte mer än tjugo mil, så den hinns med ganska fort om man har bråttom. I den lilla staden Riquewihr blev det en flammeküche till. Den visade sig gå utmärkt att äta även till lunch, vilket jag aldrig tidigare gjort.
Framemot eftermiddagen avbröt vi snirklandet i bergen och begav oss till Strasbourg. Staden har en av de mest imponerande byggnader jag har sett. Jag talar nu inte om EU-parlamentet, som visserligen är sevärt, utan katedralen. Om man är i närheten är denna ett måste. Undvik lunchrusningen, dock. En massa människor kommer då för att glo på ett för sin tid tekniskt avancerat klockspel eller vad det nu kan heta. Underhållningsvärdet är dock högst begränsat.
Efter Strasbourg bar det av till Colmar igen för att hålla kväll. Vi såg på melodifestivalen. På tysk TV, vilket inte dolde att det i år var ett ännu värre spektakel än vanligt. Jag brydde mig inte ens om att se omröstningen, som tydligen varade lite knappt sju timmar innan Serbien vann, troligen eftersom alla andra hade somnat.
Söndagen inleddes med en tur söderöver och lite vininköp innan det bar tillbaka till Baden, som var sig likt.
Det börjar bli dags att avsluta den här nu. Jag kom (trots förseningen) hem för snart två veckor sedan och har hunnit tillbringa en härlig helg i Alsace däremellan.
Nåväl, under mina dagar i Bryssel avslutades Quatre jours, de fyra "galna" dagar då en av Belgiens stora varuhuskedjor har en av sina realisationer och öppet på söndagar (tänk, så tokigt). Fyra dagar förresten, rean pågick 26/4-6/5, vilket understryker hur komplicerad matematiken är här nere på kontinenten (se även avsnittet om tysk matematik). Tyvärr gjorde jag inga fynd den här gången.
Inköp gjordes emellertid i form av några enheter utmärkt belgiskt öl. Eftersom de flesta av dess bryter mot den tyska renhetslagen från 1516 var jag något nervös vid gränspassagen i Aachen, omutifall den tyska ölinspektionen skulle göra en raid mot tåget.
Eftersom hotellets ägare ansåg att €20 var ett rimligt pris för frukosten beslöt jag att avstå denna och inhandlade istället mina morgonmål i den lokala mataffären. På lördagen åt jag anka med grönsaker och ris på thairestaurang. Smaken var inte så illa, men mängden anka var liten, varför mitt känsliga samvete förhindrade mig att lämna dricks.
EU-parlamentet höll öppet hus, varför jag avlade visit. Denna gick med vinst i form av en reflexväst och lite andra prylar som liberalerna delade ut. Ballonger delades ut till alla barn, men jag avstod min.
--- Slut på Brysselbloggen ---
Tåget kom alltså fram, men jag hade fortfarande en del logistiska åtaganden innan jag var vid det hotell som skulle hysa mig under nätterna. Jag valde att inte promenera. Avståndet var inte stort, men min väska var tung och det område man måste passera är av den karaktär att man inte gärna traskar runt där nattetid. För att illustrera vad som försiggår i kvarteren öster om Bryssels norra station kan jag berätta om första gången jag snubblade in där av misstag:
Jag var ute på söndagspromenad (detta var medan jag bodde i staden). Jag kom från Schaarbeeks-hållet vandrande ner för rue/avenue de Rogierstraat/-laan, då jag var tvungen att svänga, eftersom jag hade nått järnvägen (ett oflyttbart tillverkat föremål; gatan fortsätter på andra sidan banvallen, vilket innebär att gatan endast är farbar i sin helhet med helikopter, eller en mycket stor bulldozer*). Alltså, jag var tvungen att svänga (jag hade inte en lök i bältet - det är en annan, liknande, historia). Tvärs över gatan fick jag syn på en obetänksam ung dam, som inte hade tänkt på att hennes köksfönster var mycket stort och vette mot gatan. Hon hade därför valt en i fråga om tygmängd mycket återhållsam utstyrsel, bestående av endast två plagg (placerade högst strategiskt, bör sägas). "Nåväl, sådant kan ju hända", tänkte jag, ända tills jag såg att grannfrun hade gjort samma misstag, liksom i sin tur hennes granne och så vidare. Dessutom angav skyltar i fönstren att något var till salu, eller åtminstone uthyrning. Jag började då lägga ihop två och två och förstod var jag hade hamnat, vilket fyllde mig med visst obehag. Mest av allt var det dock surrealistiskt, eftersom de flesta människor runtomkring tycktes betrakta gatan som vilken som helst. Hursomhelst, inget ställe att transportera väskor i på kvällen.
Så, jag bestämde mig för en kombination av premetro och tunnelbana. Medan Bryssels tunnelbana är ett väl fungerande, om än något smutsigt, transportsystem, är premetron en idiotisk inrättning. Teoretiskt sätt är det en bra idé; istället för att låta spårvagnarna härja fritt och föra oväsen i centrala stan har man helt sonika grävt ner spåren. Stora, härliga, breda tunnlar har man byggt. "Så modernt", tänker man. Tills spårvagnen kommer. Då visar det sig att den (a) har ungefär samma mått som Kate Moss ifråga om såväl längd som bredd, och som en följd därav (b) är proppfull. Man går ändå ombord, för man vet inte när nästa kommer. Det finns inga fiffiga ljusskyltar som anger detta. Det finns tryckta tidtabeller i kulörta färger uppsatta, men dessa är troligen endast till för att förströ väntande presumtiva passagerare. Empiriska studier visar att de tider som anges i tabellerna visserligen utgörs av verkliga klockslag, men dessa har ingen som helst koppling till avgångstiderna. Spårvagnarna kommer när de så önskar, utan någon hänsyn till några andra än sig själva. Som tur var skulle jag den här gången bara åka mellan två intilliggande hållplatser för att sedan byta till den mer pålitliga tunnelbanan. Det lyckades. Efter viss felnavigering till fots lyckades jag även hitta till hotellet och checka in. Fortsättning följer...
*Den del av Bryssels historia som innefattar byggandet av järnvägen och dito tunneln genom staden är mycket intressant, men för lång för att berätta om här.
Under några dagar byter bloggen fokus för att avrapportera några händelserika dagar i Belgien. Jag ber om förståelse för detta.
Anteckningar från Kölns centralstation 7 maj, ca 21.50:
Till att börja med, glöm allt som har med Tyskland och punktlighet att göra. Ett snabbtåg med en maxhastighet på 330 km/h är till ingen som helst nytta när ett sådant långa stunder står stilla mellan Bryssel och Liège, Liège och Aachen, Aachen och Köln, och däremellan rör sig mycket långsamt. I Köln sitter jag nu och väntar på ett tåg som ska gå 23.53 (facit: det gick 00.30)40 minutes marginal för ett byte i Köln var tydligen inte alls tillräckligt.
På utresan fick jag se 40 minuters beräknad väntetid i samma stad krympa till 30. Tåget hade under dagen tomtat runt flera timmar i Schweiz - ett land vars topografi högljutt avråder från landresor - utan att försenas, men dess försök att hålla tiden på en relativt rak och platt sträcka i Rhendalen (med fyrdubbla spår!) var sorgligt att uppleva. Det här med tysk punktlighet är definitivt en myt.
Efter bytet i Köln gick det dock bättre. Jag fick en bra plats längst fram i tåget. Jag hade bara föraren framför mig. De nya tyska ICE-tågen har glasvägg mellan passagerarutrymme och "cockpit", vilket gör att man kan se tågets framfart genom vindrutan, vilket är lite speciellt. Tyvärr kunde man också se den kedjerökande lokföraren sitta och leka med sin mobiltelefon, vilket var mindre förtroendeingivande...Tåget anlände emellertid välbehållet till Brussel-Noord i tid, 21.54.
Hemresan avslutades på femmans spårvagn vid sextiden på måndagsmorgonen, efter en sömnlös natt och oroväckande nära början på arbetsveckan.
Medan jag var i Bryssel blev en ny president vald i Frankrike. Inför valet sa en finurlig fransyska något i stil med att: problemet med Royal är att vi inte vet vad hon vill; problemet med Sarkozy, däremot, är att vi vet vad han vill. Allt enligt en svensk tidning. Tydligen tog huvuddelen av femte republikens röstberättigade det säkra före det osäkra och valde den senare (nej, inte tidningen..). Detta gör mig orolig för EU:s framtid, för nivån på den politiska debatten, och inte minst, för alla som inte kan böja franska verb ordentligt. Att Förenta staternas president är nöjd (liksom Alliansen) gör mig inte ett dugg lugnare.
I helgas blev jag attackerad av en tysk möhippa. Jag är inte helt säker på vad den ville*. Med utövande av viss bestämdhet i ord (nein!) och handling (att slita mig loss och gå därfrån) lyckades jag emellertid undslippa att gå ett osäkert öde till mötes.
Självklart hade jag tagit med mig glass om jag hade anat att detta skulle hända. Glass får alla Freiburgare på gott humör, vad det verkar. Jag har aldrig varit i en stad där det äts så mycket glass som här. Dag som natt, ja till och med på morgonen ser man folk gå omkring med sina strutar. Högst uppseendeväckande, på min ära!
* Att det var en möhippa stod emellertid helt klart. Varifrån kommer denna drift att genom alkoholkonsumtion och några timmars umgänge med en kritisk massa av andra "tjejer" (som det ju heter oavsett subjektens ålder) förvandlas från en tänkande (och inte sällan trevlig) individ till en del av en skränande hop?. Jag menar, det är tillräckligt svårt att förstå sig på kvinnor ändå...
Det låter sig inte riktigt göra i Freiburg. I stan kan man inte ha bäckarna att dansa hur som helst, resonerar man här. Till yttermera visso är alla vattendrag och sjöar i och omkring staden konstgjorda. Utom Dreisam. Men man har gjort ett styvt jobb för att få även den att se konstgjord ut, för att inte göra de små fuskbäckarna avundsjuka. Stenlagd botten och små "vattenfall" regelbundet utplacerade var tionde meter. Folk kan ju få för sig att naturen själv har för vana att göra floder, alldeles av sig själv. Nej. I smärre undantagsfall kan det medges, men för ett ordentligt flodbygge krävs insatser av en ingenjör.
Igår var det Valborgsmässoafton, till gamman för alla som tycker om att sätta fyr på saker, bära studentmössa och kasta möbler i fontäner. Inget av detta lockar mig. Mina rationella vänner firade Valborg redan under veckoslutet, emedan festens värdinna arbetar i ett främmande land med konstiga vanor; man är exempelvis inte ledig första maj. Detta finner jag anmärkningsvärt. Till och med i Baden inleds årets femte månad med en helgdag. Övriga festdeltagare hade alltså möjlighet att fira Valborg två gånger, vilket av principskäl måste anses som djupt orättvist (eller som en lågbudgetversion av att med datumgränsens hjälp fira nyår två gånger samma år).
Ett stilla regn faller. Åskan har kommit och gått. Emedan jag inte har något paraply får jag stanna inne. Läsa om Drak-Ulla. Vad annars kan man göra?
Idag anlände min tågbiljett t/r Bryssel med posten. Jag har suttit och stirrat på den i timmar* men måste erkänna att jag inte riktigt förstår den. Ärligt talat får den en skrift som Myten om Sisyfos av Albert Camus att framstå som en pekbok för barn (1-3 år). Några exempel:
Emellertid, om biljetten hjälper mig till Bryssel och åter till Baden är jag nöjd, tills vidare.
*Eventuella kommentarer om att jag borde skaffa mig ett så kallat liv, eller söka läkarhjälp, kommer att ignoreras med en kylig men överseende tystnad.
**Här är det inte fråga om något badiskt påhitt; biljetten är skickad från Frankfurt, som ligger i Hessen.
Sitter här och äter melon och gör lite resebokningar. Tänker på hur svårt det hade varit utan internet (ja, inte äta melon då...). Sitta i ett land där man knappt talar språket och boka biljetter klockan nio på kvällen. Ja, det hade inte gått för några år sedan...
Nåväl, nu ska vi inte sitta här och förundra oss över nutiden. Det finns så mycket annat att förundras över. Som att belgarna inte kan bygga plana trottoarer. Inte ens utanför ministerrådets högkvarter i Bryssel. Man får aldrig se när EU-ledarna snubblar snubblar på väg ut eller in, men det måste ske. Ingen kan gå runt en dag i Bryssel utan att någon gång snubbla på en lös eller sned platta. Inte ens Tony Blair. Eller Ségolène Royal. Jag stödjer numera henne i det franska presidentvalet. Det bästa argumentet är kanske att hon är den enda kvarvarande kandidaten som inte är Nicolas Sarkozy. Hennes tacksamhet för mitt stöd är sannolikt, men välförtjänt, obefintligt. Men mer om detta när den stora dagen närmar sig.
Den bokade resan går alltså till Belgiens huvudstad. Äntligen ska jag ordna upp en del saker som aldrig blev av när jag flyttade. Det kommer sannolikt att göra livet i Baden lättare.
Tidigare ikväll påpekade en god vän (i Sverige) det festliga i mitt behov att gå till tvättomaten. Därigenom gjorde han sitt goda rykte som skarp analytiker en stor björntjänst. Festligheten avtar nämligen snabbt i takt med den andel person man är som måste utföra själva tvättandet. Dels är det långt som tåget att gå, dels är det tungt att transportera tvätten från Haslach till Stühlinger (och tillbaka, när den är fuktig).
När jag anlänt till tvättinrättningen och börjat mata i slantar upptäckte försent jag att min strategi att göra av med småmynt inte skulle lyckas. Jag fick vackert lägga i två styck €2-pengar och låta de 60 cent jag redan lagt i gå till spillo, eller åtminstone till nästa kund. Ingen återbetalning av överskjutande belopp medgavs. Så går det nämligen inte till här i Baden.
Väl hemma upptäckte jag att tvättställningen var trasig. Min Mitbewohner, som annars tycks vara en balanserad ung man, måste ha råkat förstöra den i ett tillstånd av temporär uppbragdhet. Hursomhelst, ställningen gick inte att använda. Jag fick därför hänga tvätten lite här och där, vilket medfört att mitt rum nu ser ut som en kombination av en illa klädd julgran och en innergård i Neapel...
Här i Breisgau ser den Enda, Heliga och Apostoliska Kyrkan till att människor inte ligger och drar sig på söndagsmorgnarna. Klockarna i de de närbelägna kyrkorna gjorde vid niotiden en samlad attack på stadsdelens vilande befolkning. Här skall inte sovas bort någon vilodag inte! Jag sov förstås inte, men ringandet gjorde effektivt slut på min angenämt lugna söndagsmorgon med sängläsande.
Jag hade förberett ett långt inlägg om dagens franska presidentval. Det består dock, i likhet med den franska valdebatten, mest av ytligt gnäll, varför jag gärna besparar eventuella besökare dess innehåll. Ska inte heller säga något om Ségolène Royals utseende. Just nu. Eller Jean-Marie Le Pens. För den delen.
Den stekpanna som inköptes igår gjorde ett utmärkt intryck med sin jungfrustekning, när den utomordentligt väl tillagade två enheter Bratwurst till mig sistlidna afton.
Vad som än händer är det inte mitt fel. Det finns många att skylla på och det känns ganska skönt. En småländsk kattägare i storstaden, en blivande husägare i wannabe-storstaden och en valborgsvärdinna med nytt vinterkrig i antågande är alltså de stora bovarna här. Uppmuntra mitt ogenomtänkta förslag om att starta en blogg. Vad skulle det vara bra för? Jag som inte har något att berätta, förutom historier utan poäng ("Jag hade en lök i bältet. Det skulle egentligen ha varit en vit, men det fanns bara gula...").
Nå, vi får se hur det går. Nu är det dags att ge sig ut i den badiska solen. En stekpanna måste inhandlas - den som tillhör lägenheten har tappat allt vad teflon heter, och lär vara farlig att bruka.
