Saker som sker

Jag måste erkänna att jag också hade tänkt sluta blogga. Inte för att mitt skrivande på något sätt får mig att hata mig själv, utan snarast med anledning att jag (nästan) aldrig skriver några blogginlägg. Emellertid har jag förstått av den senare tidens händelser, att det inte riktigt duger att bara sluta eller eventuellt skriva ett sista inlägg och förpassa bloggen till de sälla jaktmarkerna. Man måste kalla till presskonferens och förklara hur dumt det är att vara elak. Sen får man beröm av sin chef för att man har förstått det efter flera månaders empiriska studier istället för att begripa det med en gång. Nu har jag ju ingen chef, varför jag finner mig nödd och tvungen att fortsätta. Ja. Det är synd om människorna.

Nu var det inte om det det skulle handla, inlägget. Jag har ibland hört om människor som besöker platser eller läser saker om och om igen trots att de vet att de bara kommer att bli uppretade. I mitt fall, för jag är också sådan, tar det sig uttryck i att jag regelbundet besöker webbplatsen för Sveriges största och i särklass mest självgoda dagstidning. Där publiceras regelbundet en spalt där papperstidningens chefredaktör och ansvarige utgivare svarar på klagomål och andra kommentarer från läsare.

Det vanligaste svaret är av typen "Tack för att du påpekade det. Du har helt rätt. Jag ska se till att vi blir bättre på det". Löftet är uppenbarligen till intet förpliktande, ty de besvarar alltsomoftast den vanligaste kommentaren, det vill säga ett mer eller mindre stilla påpekande om att man inte bör använda ord som 'chock', 'håna' och 'rasa' om man inte vet vad de betyder. I allmänhet är svaren undvikande eller på annat sätt intetsägande. Ibland tas tidningen i försvar, ibland inte. Nästan alltid besvaras frågorna med vänlighet, som inte sällan är uppenbart påklistrad.

Men...det som retar mig till den grad att jag ständigt måste gå in och läsa är att kommentarerna aldrig får de utförliga svar de förtjänar, vilket medför att spalten inte fyller den viktiga funktion den kunde ha gjort. Även om de läsarbrev som besvaras är korta och enkelt formulerade (och tidvis ganska plumpa) blottlägger de ofta tydligt publicistiska och pressetiska problem som förtjänar att diskuteras. Det är inte bara att missa en möjlighet att diskutera svårigheterna med tidningsutgivning på 2000-talet. Att svara att det är svårt och att man gör sitt bästa är också att underskatta läsarna. I bästa fall är försöket till läsarkontakt ärligt menat, men hederligare vore att ägna det den tid som behövs - att problematisera och förklara, naturligtvis utan att komplicera i onödan. Tidningens läsare är inte dumma - jag känner flera stycken av dem.

Den tidning som kommer tvåa i Sverige, både när det gäller upplaga och självgodhet, alltså Dagens Nyheter, har en mer seriös spalt i ämnet ovan, under det något pompösa namnet "Läsarombudsmannen". Här tas frågor på större allvar, bakgrunder tas fram och så vidare. Varför läser jag nästan aldrig den? Tja...det här med människorna igen. Det är synd om dem