Förnuft & känsla

För en gång skull är titeln på inlägget inte ett tamt försök att anspela på något annat. Idag handlar texten nämligen just om Jane Austens roman. Jag tänkte rekommendera den till dem som inte har läst den. Kanske kan jag också uppmana dem, som redan läst den, att läsa om den. Det kan dock vara att ta sig vatten över huvudet. Men ändå. Sense and Sensibility, som boken heter på det originalspråk jag läste den (inköp gjort i Tyskland för ungefär tre euro), är en av de absolut roligaste böcker jag läst. Utan att vilja verka okänslig inför de mer eller mindre tragiska kärlekshistorier som driver handlingen framåt, vill jag framhålla att det är språket och personbeskrivningarna som lyfter romanen. Med finurligt omskrivna underdrifter och skarpa observationer driver Austen kungligt med idealen sin samtid. Och allt annat. Både bipersonerna och "the miss Dashwoods" - bokens huvudpersoner (två av fröknarna, Marianne och Elinor; vad den tredje har för funktion vet jag inte) - får sina stick av sin skapares vassa penna.

Engelskan som används är komplicerad. En hel del ord är svåra att förstå över huvud taget, andra har genom de senaste tvåhundra årens utveckling fått en helt eller delvis annan betydelse idag än de hade när romanen skrevs. Ändå - och kanske delvis just därför - är det en fröjd att läsa de eleganta formuleringarna.

I fallet med 'Förnuft och känsla' hade jag sett filmen innan jag läste boken. Denna turordning har fördelen att man under det att man ser filmen slipper att sitta och oja sig över hur ojämförligt mycket bättre boken är. Nackdelen är att man inte får skapa sin egen inre bild av personernas utseende. Min hjärna hade redan bestämt sig för att Marianne såg ut som den unga Kate Winslet, som gjorde denna roll i 1995 års filmatisering. Elinor ser för min inre syn ut som Cate Blanchett. Detta är en smula mer kuriöst, emedan rollen faktiskt förtjänstfullt tolkades av Emma Thompson. Det får man leva med. En bra bok är det i alla fall. Läs!